Vi lever i valfrihetens era. Karriär och livsstil är bara några av de områden där vi både kan och också förväntas träffa val som förmodas vara förenliga med vilka vi är och vad vi har för intressen. Det behöver knappast påpekas att möjligheten till fria val är en välsignelse. Men fördenskull får vi inte luras att tro att det är någonting okomplicerat att välja. Det ideala valet är det som kan göras när all nödvändig information finns den väljande tillgänglig. Dessvärre kommer detta aldrig att kunna bli någonting annat än en utopi. Vi kommer aldrig med säkerhet kunna fastslå utfallet av våra val, eftersom våra liv är till bredden fyllda av okända variabler och osäkerhetsfaktorer. På sin höjd kommer vi att kunna komma med kvalificerade gissningar vad gäller konsekvenserna av de handlingar som står oss till buds.
Givetvis medför detta en osäkerhet för den som står inför ett avgörande val. Och ju större valet är, ju större är också osäkerheten. Sedan drygt två månader tillbaka är socialdemokraterna i färd med att sålla fram den man eller kvinna som ska efterträda Mona Sahlin på partiledarposten. Någon självklar tronarvinge finns inte inom partiet. Av förståeliga skäl innebär detta att det finns en reell oro inför det val som socialdemokraterna kommer att behöva göra under sin partikongress i mars, när den nya partiordföranden ska utses. Ett namn som flitigt nämnts i diskussionerna är tidigare kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg. Av vissa nämns han som favoriten till att ta hem partiledarskapet. Andra källor uppger att han inte har någonting att hämta hos socialdemokraterna. I dagens Filten går vi till botten med den uppenbara ambivalensen som tycks prägla sossarnas inställning till den förbjudna frukten Sven-Erik Österberg. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
Sverige har alltid varit en stor idrottsnation. Borg, Stenmark och Gustav V är bara några av de namn som för alltid kommer att nämnas med respekt inom sportsammanhang. Tyvärr finns det oroande tendenser till att våran stolta historia av idrottsliga framgångar just hör historien till. Enligt obekräftade uppgifter till Filten finns det åtskilligt som tyder på att svenskt landslag nyligen misslyckades med att vinna en turnering som många hävdar besitter en viss dignitet. Stämmer detta bör det finnas skäl till oro, eller eftertanke, eller någon annan för ändamålet lämplig reaktion. Kanske finns det anledning att fira. Mycket är fortfarande oklart.
Något som däremot inte är oklart är att moderaterna i Stockholms stadshus minsann tar problemet med de vikande svenska sporframgångarna på allvar. Som de visionärer de är anlägger de också ett långsiktigt perspektiv på brydsamhetens lösning. Ska svenska män och kvinnor återigen krönas av segerkransar är det uppenbart att insatser måste sättas in i rätt tid, och mot rätt målgrupp. Givetvis är det barnen, våra ljus och våran framtid, som moderaterna tänker på. Lyckligtvis finns det politiska krafter där ute, som inte tvekar att satsa pengar på de som verkligen kan sägas gynnas av dem. Regina Kevius, moderat idrottsborgarråd i Stockholm, förtjänar en klapp på axeln och ett samfällt hurra-rop för detta sitt ihärdiga arbete. Inom en snar framtid kommer vi alla att kunna skörda frukterna av det.
Kommen så här långt i texten återstår nu bara en sak att göra: att kasta sig över dagens Filten, som har glädjen att rapportera om svenskar med boll och moderater med spenderbyxorna på. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
Olof Palme hävdade en gång att politik, det är att vilja. Kanske vore det riktigare att uttrycka det som att politik handlar om att tro. För att förändring ska kunna komma till stånd är det nödvändigt att drivas av en föreställning om någonting bättre, eller åtminstone någonting annorlunda. Vilja utan en vägledande vision kan i längden inte leda till någonting annat än ett destruktivt kaos.
I det avseendet kan kristdemokraterna synas vara särskilt lämpade som politisk rörelse. Få partier, om ens något, torde kunna mäta sig med kristdemokraterna i tro. Trosbekännelsen är så att säga själva grundpelaren i det kristdemokratiska partibygget. Trots detta sladdar partiet i opinionsmätningarna. Väljarstödet tycks farligt ofta vara nere på nivåer under fyra procent. Missnöjda gräsrötter inom partiet ifrågasätter även om Göran Hägglund är rätt man att leda kristdemokraterna vidare. Ryktena om palatskupper växer sig bara starkare för var dag. För en utomstående kan partiet tyckas vara statt i upplösning.
Om det inte vore för det här med tron då. Där andra partier hade försmäktat kraftsamlar istället kristdemokraterna, just genom styrkan i den egna övertygelsen. Under de kommun- och landstingsdagar som kristdemokraterna för närvarande arrangerar har en mängd uppslag och idéer för den kristdemokratiska politikens framtid diskuterats. Dynamiken i de förslag som lyfts fram visar med eftertryck på att kristdemokraterna inte tvekar inför uppgiften att erövra morgondagens politiska initiativ. I dagens Filten rapporterar vi från kommun- och landstingsdagarna, och i synnerhet om ett av dessa förslag, som mycket väl kan komma att bli tungan på vågen inför 2014 års riksdagsval. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
En del människor tycks genom sin blotta uppenbarelse framkalla omgivningens hån. Alla skulle vi kunna berätta om personer vi någon gång mött, som i skola, förenings- eller arbetsliv liksom ohjälpligt dragit på sig spott och spe från sin omvärld, bara för att de varit de personer de är. Tungt är det sociala utanförskapet att bära, och i synnerhet för de personer som inte gjort sig skyldiga till något annat brott än att de varit sig själva.
Som tidigare nämnts i denna ledarblogg vill Filten räkna sig till Anton Abeles supporterskara. Därför är det med sorg i hjärtat som vi tvingas ta del av till synes ändlösa historier om hur Anton Abele förlöjligas och kränks i det digitala vilda västern som internet utgör. Denna massiva nätantipati kan vara svår att förstå för en utomstående betraktare. Tvärt om ter sig den övertygade våldsskeptikern Anton Abele som själva sinnebilden för en nutida hjälte, som borde stå oomkullrunkelig på en piedestal högt ovanför våra huvuden. Så är märkligt nog inte fallet. Oförrätterna mot Anton Abele tillåts istället fortgå. Filten kan idag rapportera om den senaste i raden, vilken inte ens näthatarna torde kunna förhålla sig oberörda till.
Vidare noterar vi på Filten att rosornas krig inom socialdemokratin trappats upp ytterligare, efter att ett synnerligen kontroversiellt och fritänkande förslag angående socialdemokratins framtid framförts av en s-märkt bloggare. Dagens Filten innehåller allt du behöver veta om den oförtjänt utsatte Anton Abele och utspelet som i sin djärvhet och sitt nytänkande utan tvekan är den hetaste potäten i hela den socialdemokratiska jordplätten. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
De senaste dagarna har det surrat friskt i de sociala medierna. Anledningen är en radiointervju med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, där denne menar att svenska kultursidor till sin utformning är alltför exkluderande för gemene man. Kritiken från landets kulturjournalister har inte låtit vänta på sig. Anklagelser mot kulturministern om oförståelse, kulturförakt och intellektuell slapphet har avlöst varandra på de stora tidningarnas kultursidor.
Filten vill anlägga ett annat perspektiv på Lena Adelsohn Liljeroths uttalanden. Förvisso kan det tyckas vara märkligt att ett stadsråd recenserar den fria pressen. Men ytterst är det här ingenting annat än en demokratifråga. Till vem riktar sig dagstidningarnas kultursidor? Detta är en frågeställning som förtjänar bättre än att drunkna i ljudet av polemiserande talkörer. Kulturministern har en poäng i att det många gånger kan infinna sig en känsla av underdånighet inför de stora tidningarnas kulturdelar. Alltför flitiga hänvisningar till kulturpersonligheter som inte är allom bekanta, eller användandet av ett språkbruk som bär universitetsvärldens omisskännliga prägel riskerar att på sikt leda till att verklighetens folk inte längre känner att kultursidorna är för dem. Att en sådan utveckling måste bekämpas säger sig självt.
Filten vill hörsamma den varning som Sveriges kulturminister har uttryckt då vi tror att det är essentiellt att kultursidorna kan förstås av alla, och i synnerhet av Sveriges kulturminister. Som en följd har vi rensat ut allt som kan uppfattas som svårt och otillgängligt, och istället vinnlagt oss om att åstadkomma en så bred och inkluderande kulturdel som möjligt. Vi vill passa på att be Lena Adelsohn Liljeroth om ursäkt för att vi fortsätter att använda oss av ordet kultur, då vi är medvetna om att det på ett olyckligt sätt leder tankarna till symfoniorkestrar. Planer finns dock på att från och med februari byta ut ”kultur” mot det mer neutrala ”förströelse”, eller möjligen ”trivsamt tidsfördriv”.
För att ta del av garanterat Lena Adelsohn Liljeroth-vänliga kultursidor, ta del av dagens Filten! Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
Frågorna har hopat sig sedan Svenska Dagbladets avslöjande om Carl Bildts och Tobias Billströms ambassadmöte 2007. Vad sades egentligen? Gav utrikesministern och migrationsministern verkligen uttryck för xenofoba farhågor? Eller är allt bara ett missförstånd, föranlett av fritt fabulerande ambassadtjänstemän?
Konstateras kan att herrar Bildt och Billström hittills har gjort mycket litet för att räta ut frågetecknen i affären. Massmedias frågor har antingen besvarats med en kompakt tystnad, eller en kompakt vägran att säga någonting annat än att den svenska regeringen inte kommenterar tredjehandsuppgifter. Istället har misstankarna och oron bland oppositionspolitiker, journalister och vanligt folk tillåtits växa sig större och större för var dag. I backspegeln kan det tyckas uppenbart att Bildt och Billströms initiala mediastrategi inte var den klokaste.
Lyckligtvis är dock inte ens moderata stadsråd så tjurskalliga att de inte är beredda ompröva gamla förhållningssätt. Under dagen har Carl Bildt och Tobias Billström valt att istället pröva bemötandets väg, genom att tydligt förklara de gällande regler och riktlinjer som ligger till grund för deras arbete idag och för fyra år sedan. Den spefulle skulle kalla det en omvändelse under galgen. På Filten gläds vi emellertid mer åt att begrepp som ärlighet och uppriktighet kanske äntligen kan få göra en återkomst inom den politiska kommunikationen. Ju fler politiker som tydligt deklarerar sina ståndpunkter istället för att ängsligt invänta råd från sina PR-experter ju bättre.
Sitter du nu och funderar över vilka dessa bildtska och billströmska ståndpunkter kan vara? Om så är fallet lider du av en åkomma som bara kan botas på ett och endast ett sätt: genom att ta del av dagens nummer av Filten. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
Blint slår naturens krafter. Den lärdomen kan vi dra efter att ha tagit del av de skakande nyheterna om översvämningarna runt om i världen. I-land eller U-land, fattig eller rik, blek eller kulört: inför en vredgad Moder Jord gör det detsamma. Fullt lika urskillningslös är dock inte den massmediala apparaten. Tvärt om sätter vi, som utgör dess komponenter, en ära i våra selektionsfärdigheter och vår förmåga att sålla nyheterna från vardagshändelserna. Överallt drabbas människor av olyckor och katastrofer. Endast vi kan presentera dessa motgångar i deras rätta sammanhang och därigenom göra dem begripliga för er, kära läsare. Nyheter må uppstå, men det är bara vi som kan göra dem meningsfulla.
Dessutom konstaterar vi på Filten att det var väldans vad svårt det var att skaka fram något intresse för partiledarposten för socialdemokraterna. Sven-Erik Österberg rapporteras ha sagt att han, rent hypotetiskt, utifrån ett föreställt scenario, eventuellt skulle kunna tänka sig att överväga möjligheten att kanske kanske leka med tanken att, givet vissa förutsättningar, svara nja om han tillfrågades om att ta över partiledarskapet. Så brinnande är intresset just nu för att leda Sveriges största oppositionsparti. För fördjupad läsning om översvämningar och svårflörtade sossar anbefalles närstudium av dagens Filten. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
Land och stad. Sedan urminnes tider har en konfliktlinje gått mellan de rurala och de urbana. Konflikten har handlat om allt från beskattning till självbestämmanderätt. Från pastoralföreträdarna har det gärna hetat att centralmakten inte ska lägga sig i sådant den varken förstår eller har med att göra. I tätorten har det istället himlats med ögonen över den eftersatta obygdens förmoderna leverne. Utifrån dessa positioner har ömsesidiga känslor av missförståelse och misstänksamhet kunna växa och frodas, till den grad att det idag knappt är möjligt alls för representanterna för de båda levnadsmiljöerna att mötas i en tvistefråga.
Jakten är inte något undantag i sammanhanget. Intressant nog går det dock att i år se en förskjutning av land och stadproblematiken till en större, europeisk arena. Detta eftersom EU:s miljökommissionär Janez Potocnik deklarerat att Sveriges jakt är oförenlig med EU:s regler för skydd av hotade arter. Motsättningen kan på så sätt sägas ligga inte så mycket mellan glesbygd och tätort, utan mellan Sverige och Bryssel. Grunddragen är dock de samma: ska ett upplevt problem få åtgärdas av de som lever med och inpå det, eller är det rimligare att låta utomstående betraktare på avstånd få fälla en dom som lokalbefolkningen sedan bara har att rätta sig efter? Problemet kan synas vara tidlöst, och Filten gör inga anspråk på att sitta på en lösning. Däremot vill vi ge dig som läsare möjligheten att få bilda dig en egen uppfattning, vilket vi tror görs bäst genom att låta alla sidor i konflikten få uttala sig. Håller Andreas Carlgrens jaktargument för vidare granskning? Är det möjligt att öka acceptansen för något genom att skjuta det? Kära läsare, det finns bara ett sätt att få veta, och det är genom att läsa dagens Filten. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
All kategorisering är inte av ondo. Detta vet alla som någon gång har försökt handla i en Liedlbutik. Och på samma sätt som våra inköp förenklas av att det finns någon form av systematik i matvarornas placering, underlättas också vår vardag av strukturer som förmår att skapa ordning i den mångfald av sinnesintryck som det moderna samhället erbjuder. Kategorisering är ett nödvändigt verktyg för att kunna skapa sammanhang. Därmed inte sagt att kategoriserande är någonting okomplicerat. Vi människor tycks på ett närmast reflexartat sätt dela upp varandra i ”vi” respektive ”dem”. Där individerna tillhörandes vi-gruppen bjuds in i gemenskapen möts representanterna för ”dem” istället av en avvisande hand. Tyvärr verkar detta vara baksidan av mänskligt relationsskapande: en oförmåga att identifiera sig med något så länge det inte finns någonting att identifiera sig gentemot.
I dagens Filten skriver vi om Örebro, där medborgarandan har polariserats och staden delats i ett vi och ett ni. Som en osynlig Berlinmur skär en skiljelinje sedan några dagar tillbaka rätt igenom bostadsområden, arbetsplatser och rentav familjer. Den bakomliggande orsaken finner ni här, i en artikel som till sitt innehåll kanske avslöjade en detalj för mycket. Vad kan då göras åt denna negativa spiral? Hur kan den misstänksamhetens kultur som tillåtits blomma i Örebro bäst bekämpas? Kanske handlar det helt enkelt om att få folk att mötas. Om människor kan lägga sina rädslor för det okända åt sidan och ges möjlighet att på ett öppet sätt närma sig varandra ökar möjligheterna till dialog och samförstånd. De kivande sidorna i Örebro bör med andra ord sätta sig ned, berätta om sig själva och säga ”Förlåt. Det här visste vi inte om er” respektive ”Vi tar avstånd från styckmord i alla dess former”. Endast så kommer staden att kunna läka det sår som rivits upp.
Det var det om det. Dagens Filten innehåller dock ännu mer om det. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n
Hur är det möjligt? Vi jobbar och sliter i vårt anletes svett. Vi går igenom vedermödor och prövningar. Vi framlever våra liv med vetskapen om att vi en dag inte längre kommer att finnas till. Trots detta fortsätter vi att dag för dag försöka vara den bästa personen vi kan vara. Vi vägrar att underkasta oss. Och vi slutar aldrig att tro på att det någonstans ska visa sig finnas en bärande anledning. Hur är det möjligt?
Bibeln vet det, Beatles vet det och Björn Ranelid vet det. Störst av allt är kärleken. Genom den blir vi något mer än bara människor: vi blir mänskliga. Kärleken är vår dopgåva och livsuppgift. Den är kort och gott vårat ljus i mörkret.
Idag vill vi på Filten berätta om hur kärleken har lyst upp tillvaron för två personer som tidigare spenderade sina dagar bakom ensamhetens tjocka mörkläggningsgardiner. Framför allt vill vi berätta om den lilla, men viktiga, roll som en viss utrikesministers blogg spelade i sammanhanget. Hjärtevärmande läsning kan utlovas.
Vidare kan vi konstatera att reaktionerna på gårdagens domar mot fotbollsspelarna Magnus Hedman och Dulee Johnson inte låtit vänta på sig. För att ta del av dessa och mycket annat, läs detta utdrag från dagens Filten. Förnöjsam läsning!
/redaktör’n